Jag måste ärligt säga att Ms Marvel aldrig varit en av mina favoritkaraktärer. Kanske är det för att hon under lång tid av min serieaktiva livstid mest varit ett sätt för slöa manusförfattare att skapa ”konflikt” i Avengers-ledet. Kanske för att hon länge envisades med att slåss i en av de mer högt skurna baddräkterna i serievärlden. Hur som helst har inte Carol Danvers legat speciellt högt på min lista av favorithjältar.

Sen kom Kelly Sue DeConnick in i bilden och byggde bilden av karaktären. Till den milda grad att hon numera kastat sin föråldrade frökentitel och tagit över titeln efter en av de mäktigaste hjältarna i Marvel-världen – Captain Marvel. Istället för att fortsätta harva Danvers som en osäker och ärligt talat överdramatisk säkerhetsrisk så beskriver DeConnick en stark soldat med ett skarpt intellekt och tydlig vilja av stål.

Allt detta hade kunnat undergrävas av en tecknare med en mer voyeuristisk läggning, som kanske hade velat lägga mer energi på kurvor och flödande hår. Men Dexter Soy, som är en helt ny bekantskap för mig, tecknar/målar så att textens tyngd förstärks.  Samtidigt som han inte faller i fällan att bara hälla över svärta över hela sidorna. Både Captain Marvel och Ms Marvel är för mig färgglada karaktärer och en ”mörkare” tolkning hade bara känts krystat.

Min favoritdetalj i Captain Marvel #1 är historien om en kvinnlig astronaut som aldrig fick chansen att åka ut i rymden, en hårdnackad stridspilot vars historia på ett snyggt sätt ekar Danvers egen. Slutscenen är så pass starka att jag måste läsa serien på en armlängds avstånd över huvudet, så att jag inte förstör den med salta blöta fläckar.

//Anton