Svenska superhjälteserier är man inte direkt bortskämd med. Men igår ringde brevbäraren på dörren då paketet som innehöll senaste delen av Daniel Ahlgrens storslagna berättelse om eleverna som går gymnasiets Superhjälteprogram inte gick ner i brevinkastet.

Ahlgren gjorde sig ett namn under 90-talet som en av de främsta uttolkarna av vardagslivets vedermödor med album som till exempel Döda farbrorn och Samtalen med Stefan, bägge släppta på Optimal press. Sedan 2002 ger han ut sina böcker på småhemliga Lundförlaget Bakhåll och under tiden där har han alltmer lämnat realismen bakom sig. 2007 kom första delen av SH 3, Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva, och uppföljaren Jag gråter bara i andra dimensioner året därpå. Att de gamla takterna delvis sitter i blir tydligt i skildringarna av Alfamannen, El-flickan, förlåt Elektricia, Drömprinsen och Girl Power. Speciella krafter eller ej så är det ändå kärleksbekymmer, skev självbild och osäkerhet som dominerar vardagen. På vägen lyckas Ahlgren också slänga in duktigt med blinkningar till andra trikåserier och som sig bör musik.

Så efter en knäckande cliffhangerväntan på fyra år (vad hände?) ska jag äntligen få veta hur det går med alla de oönskade graviditeterna och livet efter studenten. Recension i ett framtida avsnitt av Sveriges främsta seriepodcast Hög av Serier.

//Anders