Mike Mignola och Anders Lundgren. Foto: Freddie Kaplan

Efter att ha läst hans serier sedan slutet av 80-talet var det onekligen mäktigt att äntligen få byta ett par ord med den här karlen på Though Bubble i Leeds. Kändes också fint att överlämna Santo y Blue Demon vs Drácula y el Hombre Lobo (Miguel M. Delgado, 1973) så att Mignola äntligen kan se en av de brottarfilmer han så framgångsrikt tolkat i serieform.

I maj kom sista numret av mästerverket Hellboy in Hell ut. En värdig avslutning för den i min mening mest fascinerande seriefigur som skapats de senaste 30 – 40 åren. Men också ett bitterljuvt farväl då det kändes som att Mignola verkligen fyrade av på alla cylindrar när han helt fritt kunde berätta precis de historier han ville utan att behöva ta hänsyn till den mångtusenåriga mytologi han vävt kring sin huvudperson. Han hade gärna fått fortsätta tolka sagor och myter under det att Hellboy trampade runt i det ganska så trivsamma helvetet ett bra tag till. Men visst, hellre sluta när man är på topp än att låta något puttra på tills inspirationen börjar tryta. Och det känns skönt att Hellboy efter ett liv av bataljer till slut fick hamna i ett trivsamt litet hus med ett stort bibliotek, precis enligt sin skapares planer.

//Anders.