Fem år går fort konstaterade Freddie häromdagen. Ni som följt Högen vet att vi inte försuttit några tillfällen att prata om de serier duon Ed Brubaker och Sean Phillips gjort tillsammans under perioden sedan deras exklusiva kontrakt med Image annonserades i januari 2014. Först ut var The Fade Out, en oförlåtande Hollywoodnoir där sprit, blod och celluloid flödade fritt.

Utöver att de här gav oss en odiskutabelt stark berättelse så visade Brubaker och Phillips också sin uppskattning för serietidningen som artefakt. Första numret släpptes i en vanlig upplaga men också i utförande som en klassisk filmtidning (se ovan). Det var något visst att få serien i lyxigt storformat utan att det handlade om en tung inbunden pjäs. Satsningen föll så väl ut att man senare följde upp med två magnifika Criminal one shots där man hyllade en annan epok som utmärkte sig med serier presenterade i större storlek:

Kärleksbreven till 70-talets våg av svartvita magasin genomfördes som ni ser med utsökt konsekvens från omslagen hela vägen till pårökta redaktionstexter och annonser för kurser i kung fu. Något alla som läst tidningar från tiden när det begav sig kan skratta igenkännande åt. Innanför det estetiskt fulländade utanverket så bidrog alla inblandade (låt oss för allt i världen inte glömma bort Elisabeth Breitweiser!) till några av de mest hårdslående kapitlen i hela Criminals historia. Som sig bör då serien firade tio år i samband med utgivningen av Deadly Hands of Criminal.

När nyheten att man med nästa projekt tog sig an vigilantegenren kunde jag knappt tro att det var sant. Milt uttryckt en dröm som gick i uppfyllelse. Infriades mina högt ställda förväntningar? Ja och nej. Den här skoningslösa skildringen av en ung man som på grund av/tack vare personliga demoner börjar rensa bort pedofiler, djurplågare och annat avskräde är utan tvekan en av de bästa serierna om utomrättsliga åtgärder mot kriminalitet som gjorts. Man närmade sig i vissa stycken genrens urtexter, de illustrerade pulpmagasinen, med sidupplägg som det härnedan:

Och det är säkerligen få vänner av sekventiellt berättande som kan annat kapitulera vid åsynen av förtätade sekvenser som den här:

Phillips i sitt esse. Och Brubaker har inte heller slöat till precis.

Likväl kunde jag inte undgå att lämna serien med en lite känsla av besvikelse på grund av den slutsats Brubaker tycks landa i. Högens lyssnare kommer fatta vad som avses. Därmed går jag förstås helt emot min ofta upprepade refräng ”utförande framför innehåll”, men men.

Tionde oktober släppte Brubaker och Phillips sin första serieroman. I samma stil som tidigare nämnda one shots låter den oss besöka ett litet hörn av den värld man byggt i Criminal. Som titeln antyder är sinnesförvrängande/utvidgande substanser och människorna som använder sig av dessa ledstjärnor för bokens unga huvudperson. Ett av Brubakers mest personliga verk  skärskådar livslögner och den självmedicinering många hänger sig åt för att stå ut med tillvaron. En stark avslutning på femårskontraktet med Image. Eller?

Återväxten är säkrad i familjen Phillips då Seans son Jacob står för den magnifika färgläggningen. Han har tidigare gjort en del av illustrationerna till essäerna publicerade i Kill or be Killed.

Igår nåddes vi av nyheten att Image förlänger Brubaker och Phillips kontrakt med ytterligare fem år. I pressmeddelandet (läs hela här) fortsätter Brubaker att stryka den här gamle lösnummerskatten medhårs:

”And it’s that freedom to experiment that made me want to launch Criminal as a monthly again. One of the things Eric Stephenson [Publisher and Chief Creative Officer at Image Comics] and I have talked about for a while is that almost all comics are now just serials written for the collection. It seems like the single issue itself, the thing the comics market was built on, is becoming an afterthought.”

Kunde knappast ha uttryckt det bättre själv! Och gissa om längtan stegrades av aptitretaren med dess starka fokus på wrestling. Januari kan inte dyka upp fort nog.

//Anders L.