Återigen har en av årets starkaste läsupplevelser Jeff Lemire som upphovsman. När Högen tittade i kristallkulan runt förra årsskiftet konstaterades att en av de mest efterlängtade titlarna var Gideon Falls. Första numret kom ut i mars 2018 och innebar den kanadensiske mästerförfattarens debut i skräckgenren. Att serien också återförenade Lemire med gamle parhästen Andrea Sorrentino (Green Arrow, Old Man Logan) gjorde det hela än mer intressant. Debutnumret hemsöker mig fortfarande. Inte minst tack vare efterordet som förklarade hur berättelsens olycksbådande stämning i stort baserades på några svåra år Lemire genomlevde efter att ha flyttat från sin lantliga uppväxtmiljö till en storstad där han kände sig ovälkommen och alienerad.

Gideon Falls utforskar mental ohälsa, besatthet, tro och vantro genom karaktärerna Norton, prästen Fred och deras sammanstötningar med den avgrundsdjupa ondska som representeras av Den Svarta Ladan.

Lemires intrikata manus i all ära men det är ändå Sorrentinos teckningar och sinnesutvidgande sidupplägg som dyker upp i huvudet under obevakade ögonblick. Sorrentino (understödd av färgmästaren Dave Stewart) ger oss anfrätta sekvenser och förvrängda perspektiv som illustrerar protagonisternas ofta ansatta sinnestillstånd. De fantastiska omslagen till den första sviten om sex nummer väcker associationer till Giuseppe Arcimboldos (1526 – 1593) fascinerande porträttkonst. Där Arcimboldo i sina tavlor byggde ansikten av djurkroppar, frukt, böcker eller som härnedan föremål med koppling till eld använder sig Sorrentino av landskapsdetaljer och arkitektur avbildade ur fågelperspektiv. Magnifikt.

”Eld” från Arcimboldos porträttsvit baserad på de fyra elementen.

En på alla sätt mardrömslik serie jag både rekommenderar och varnar för i samma andetag. Högens egen Anton tyckte den var så obehaglig att han knappt kunde bedöma serien inför en gemensam recension. Bara en sådan sak!

//Anders L.