Omslag av Timothy Truman.
”Bränt barn skyr elden” lyder ett gammalt svenskt ordspråk. Önskar att jag tagit det till mig istället för att ha Thomas Öbergs inledning på klassikern ”Nu är det väl revolution på gång?” som devis:
”Oh, vad det är skönt
Att inte veta sitt eget bästa
Att gå på en smäll
Och sen rusa som en tjur
Rakt in i nästa”
För hur många gånger har jag sagt ”Aldrig mer!” vad gäller att stjärnögt köpa en seriefortsättning på någon favoritfilm eller tv-serie? Eller den andra varianten när en filmmakare gör en serie av ett manus som av olika anledningar (oftast budgetbrist) hamnat i produktionslimbo med varierat (ofta taffligt) resultat? Serier är ju i jämförelse ett extremt billigt och direkt medium där storverk kan skapas med arbetsinsats från en person och där honoraret i bästa fall motsvarar kostnaden för en dags eftermiddagsfika på en genomsnittlig filmproduktion. Här skulle jag kunna skriva en lång rant om hur den skeva fördelningen i uppmärksamhet och bevakning av film kontra sekventiellt berättande är ett utslag av det kapitalistiska tänkande vi alla skolats in i där en stor prislapp är lika med att något är viktigt och bra. Exemplifierat av det stora fokus som ofta läggs på megabudgetar i försnacket om storfilmer. Men det vore väl onödigt när det finns roligare saker att skriva om.
Som Joe R. Lansdales Bubba Ho-Tep. Jag har uppskattat författaren sedan jag under tidigt 90-tal hittade hans skruvade The Drive-In på en pocketrea. Lansdale är oerhört produktiv och har skrivit några av de bästa avsnitten till Batman: The Animated Series (se Freddies lucka nummer 7) tidningar med bland andra westernhjältarna Lone Ranger och Jonah Hex samt hyllmetrar av romaner och novellsamlingar. En del av dem har filmatiserats. Först ut var Don Coscarelli med magnifika Bubba Ho-Tep (2002) baserad på novellen från 1994 där en gammal och sjuk Elvis (Bruce Campbell i en av sina bästa roller) kämpar mot en mumie på ett ålderdomshem.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=pa9331xmvhg&w=560&h=315]
Redan i sluttexterna utlovade en skämtsam/våghalsig Coscarelli att ”Elvis will return in Bubba Nosferatu: Curse of the She-Vampires”. I takt med att filmens kultstatus växt har rykten om en uppföljare fortsatt florera. Ett tag gick snacket att Paul Giamatti, ett stort fan av Bubba Ho-Tep, skulle spela Colonel Tom Parker (Elvis impressario) och Ron Perlman skulle ta över rollen som Elvis. Inte helt oväntat har den rullen ännu inte trätt från idévärlden över till vår. Däremot skrev Lansdale en prequel förra året där en yngre och mindre sliten version av The King på uppdrag av President Nixon slåss mot vampyrlika varelser från en annan dimension. I likhet med de flesta utgåvorna från Lansdales huvudförlag Subterranean Press sålde boken slut direkt och går nu för hutlösa priser på diverse nätbokhandlar. Inte för att jag är främmande för att lägga grova pengar på Elvismerch. Kände exempelvis att jag klivit över någon gräns när jag inför jubileet 3 december gladeligen slantade upp 1499 kronor för Elvis ’68 Comeback Special 50th Anniversary Box Set, trots att jag redan har alla låtar och själva showen inspelad på vhs.
Man ska ju ha allt, eller vansinne kan se ut på olika sätt. Nu kan jag titta på varenda existerande tagning från inspelningen av Kungens klassiska tv-show och lyssna på femtielva olika versioner av låtarna. Hurra!
Av alla licenser till tecknade filmer, spelfilmer, tv-serier, webmemes och annat som IDW köpt på sig de senaste åren finns det med andra ord inget som gör mig så exalterad som Bubba Ho-Tep and the Cosmic Bloodsuckers. Vän av ordning vill förstås gärna påpeka att Bubba men dock inte Ho-Tep är med i serien. Återigen ett exempel på hur en filmreferens anses mer gångbar än bokdito, låt vara att det här gäller en av världens bästa filmer. Hur som helst, med utgångspunkt från Lansdales kortroman Bubba and the Cosmic Bloodsuckers har manusförfattaren Joshua Jabcuga och tecknaren Tadd Galusha gjort en adaption som gör att jag återigen får bete mig som en svensk politiker och tumma på mina principer. För det här är som serie betraktat rätt yxigt. Det kompenseras en del av charmen i att få se Kungen av rock’n roll ha sex med ett spöke, nita monster och käfta med The Colonel. Galusha gör också en del inspirerade designval när han lånar utseendet till övriga karaktärer i den paranormala insatsstyrkan från filmer som Faster Pussycat Kill, Kill och Shockwaves.
Men så sant som att Elvis Presley var en ”Federal Agent at Large” så lovar jag att nästa gång det ryktas om något frestande som exempelvis en serieversion av Hans Henny Jahnns Blynatten, då står jag emot inköpsimpulsen och läser om boken istället!
//Anders L.