Påbörjad för nästan exakt ett år sedan (första numret kom 18 december 2019) men inte avslutad förrän januari 2021 är Skulldigger and Skeleton Boy en av många serier som blivit kraftigt försenade av pandemin. Fick för övrigt skrämselhicka när jag i nummer fem läste att det avslutande sjätte numret släpps i maj 2021! Januaridatumet står på hemsidan så för en gångs skull hoppas jag nätet har rätt och inte en tryckt publikation. Den första serien i Jeff Lemires alltmer vittomfattande superhjälteepos att publiceras under paraplyet From the World of Blackhammer är en mörk vigilantehistoria som till stora delar utspelar sig under 80-talet. Med brasklappen att jag inte läst allt Blackhammer-relaterat så förstärker serien dessvärre en känsla som gnagt i mig ett tag: att jag kanske inte var jättesugen på en förvisso mer välskriven och mindre rosatonat nostalgisk Astro City. Lemire har som regel intressantare saker att säga med sina genreblinkningar och analoger för diverse klassiska superhjältar än Kurt Busiek, men metaperspektivet blir ändå som återkommande och alltför högljutt vinylknaster under lyssnandet på en i övrigt välljudande skiva.
I Skulldigger and Skeleton Boy är det 1970 och 80-talets grim n gritty-våg som hamnar under lupp med en skildring av hur Spiral City dekat ned sig och banat väg för råare kriminella och ny generation hjältar som inte drar sig för att låta bestraffningen matcha brottet. Merparten av händelserna skildras ur en ung pojkes perspektiv. Ett restaurangbesök med föräldrarna slutar i en tragedi vi läsare känner alltför väl. I efterdyningarna av händelsen adopteras och tränas pojken av titelns vigilante och blir Skeleton Boy. Parallellt med detta eftersöks han av en polis med ett starkt rättspatos som inte ser med blida ögon på Skulldiggers vana att lämna döda förövare efter sig. Vilket leder till en del replikskiften som jag ärligt talat är innerligt trött på.
Nu låter det här inte som att jag beskriver en av mina favoritserier från det gångna året, men vad som höjer detta från något jag sett förut till att bli riktigt fantastiskt är inte helt oväntat den mästerlige Tonci Zonjic. Visst blinkar han också stundtals med bägge ögonen åt föregångare ute i likartat ärende, som Frank Miller och David Mazzuchelli, allt annat vore väl konstigt. Men i magnifika uppslag där han arbetar med skarpa kontraster mellan svart och vitt eller ger oss en imponerande kortversion av den i sammanhanget klassiska korridorsfajten är det hans säregna blick och designkänsla som styr helt och hållet.
Detta göra att jag i nuläget bisarrt nog är mer sugen på att kasta mig över de sidor med Toncis skisser och designval som lär bifogas i TPB:n, släpps andra juni nästa år, än att läsa slutet på historien. Men i väntan på det råder jag alla som inte redan gjort det att trots mina invändningar införskaffa tidningarna och ta del av Skulldigger and Skeleton Boy i den avsedda följetongsformen – bingereading/watching be damned!
//Anders L.
