Årtiondets debut skulle ha kommit ut redan 2016 men som så mycket annat kopplat till detta fantastiska verk så fördröjdes saker av slumpens skördar och det var först i februari 2017 som My Favourite Thing is Monsters nådde butikshyllorna. För den som vill veta mer om seriens skapare Emil Ferris och den allt annat än strömlinjeformade tecknarprocessen rekommenderar jag den tvådelade intervju som finns att läsa på The Comics Journals hemsida. Ni som ännu inte tagit del av den här serien har något mäktigt framför er!

Ett sätt att beskriva serien är som flera uppväxtskildringar vilka rullas upp parallellt under det att den monsterbesatta tonåriga protagonisten Karen Reyes (till viss del ett porträtt av författaren/tecknaren själv som valp) forskar i sin granne Anka Silverbergs död under mystiska omständigheter. Men serien är så rik på historia och lager att den inte låter sig så enkelt beskrivas. Den måste läsas då berättartekniken är så pass säregen och en integrerad del av upplevelsen. För att få till den eftersträvade dagbokskänslan är serien tecknad på linjerade kollegieblockssidor med kulspets- och tuschpennor med lager på lager av skrafferingar. Tekniken återskapar också upprinnelsen för mångas kreativitet – nedklottrade anteckningsböcker från skolan.

Sedan den släpptes har My Favourite Thing is Monsters fått i princip alla tillgängliga seriepriser. Tro mig, den förtjänar vartenda. Men framgång kan som bekant vara ännu mer komplicerat än bakslag. Ferris gick från att skapa sin serie under många svåra år till total superstjärna ”över en natt”. Volym två har följaktligen lite drag av ”difficult second album” med en utgivning som dragit ut på tiden. Jag är dock övertygad om att när fortsättningen till slut kommer (september 2020 är senaste datumet som satts) så lär den vara mer än värd väntan. / Anders L.