Serierna med Mike Mignolas största skapelse hann med många milstolpar under årtiondet. House of the Living Dead startade 2011 en lyckad satsning på fristående (även om allt givetvis hänger ihop i slutändan) serieromaner. Med Duncan Fegredo vid pennan avslutades den episka trilogin som påbörjades med 2007 års Darkness Calls. Serierna om Big Red hann fylla både tjugo och tjugofem 2014 respektive 2019. Och så hann man med att avsluta serien vid två olika tillfällen. Det är komplicerat.

Mitt i allt detta var serien Hellboy in Hell tänkt som en respit för Mignola som i egen takt skulle berätta precis vilka historier han ville. Den här versionen av underjorden är mot alla förväntningar en ganska trevlig plats. Visst finns enstaka inslag av Brueghel- och Boschartade visioner men i stort ser det ut som gamla stan i Prag. Gistna byggnader, pubar och dockteatrar i ett gytter av trånga gränder. Här puttrar Hellboy runt och stöter på folk som av olika anledningar inte hamnade på det andra stället. Mignola ger oss några av sin karriärs mest inspirerade bilder och sidupplägg under den krokiga färden genom helvetets gråa topografi. Inledningsvis kändes det som att han skulle ha kunnat fortsätta hur länge som helst med berättelser i den här lite mindre skalan. Men någonstans mitt i hann den episka sidan av författarpersonligheten ikapp och Mignola tryckte på gasen mot en storslagen final. Att vi fick tre år och tio improvisatoriska nummer av yppersta kvalitet är ändå något att vara tacksam över i en samtid där serier allt oftare struktureras med sikte på samlingsalbumet eller ”säsongen” som det ibland av outgrundlig anledning kallas. På vägen hann Mignola också börja experimentera med nya tekniker som akvarell vilket ledde till de målningar han för närvarande roar sig med. Och det är ju inte illa.

För er som föredrar böcker framför tidningar rekommenderar jag Hellboy in Hell: Library Edition vars omslag ni ser härnedan. / Anders L.