Att 2016 ge sig på en bitvis nostalgisk omtolkning av superhjältar är ganska vågat. Dels har året varit lika fyllt av habilt motiverade omstarter som något annat. Och sedan är det förstås rätt många som är kallade men få skickade att lyckas med konststycket att berätta en historia som står på egna ben och samtidigt lyckas leverera en intressant kommentar till genren. Lyckligtvis är Jeff Lemire en författare av den kalibern och Black Hammer en sådan serie. Befolkad av lätt igenkännbara versioner av diverse superhjältar från den gyllene eran, dock utan att hänfalla åt lättköpta hyllningar, och med ett mysterium som drivkraft blir det här fascinerande läsning. Men som så ofta annars ligger Lemires styrka i förmågan att porträttera relationer mellan människor (och andra varelser) oavsett om de har superkrafter eller ej. Dean Ormston har jag läst ganska lite av tidigare. Drar mig till minnes Sandman: The Kindly Ones för tjugo år sedan och lite Lucifer i början av millenniet. Kanske bidrar det till känslan av fräschör. Hans infallsvinkel på figurerna och temat är säregen och dras inte heller med några pietetsfulla olater. Serien levererade dessutom ett av årets starkaste förstanummer!

//Anders.