2022 går mot sitt slut, ett år undertecknad upplevt som något av en prövning på grund av det pågående massutdöendet av ickemänskliga djur, pandemin, krig och annat jävelskap som gjort livet märkligare och sorgligare än vanligt. Tur då att läsning funnits där som en möjlighet till vidgade perspektiv och mental återhämtning. Härnedan tipsar Högentrion om några av de verk som hållit dem flytande de senaste tolv månaderna./AL

ANDERS

Få saker illustrerar väl hur märkligt året och tidsuppfattningen varit än det faktum att när jag tänkte tillbaka på läsupplevelser från 2022 var den första som dök upp i huvudet Monsters av Barry Windsor-Smith, utgiven i april 2021! Detta mörka monumentalverk var förvisso aktuellt även i år då det belönades med en trio välförtjänta Eisner Awards. Mer än ett och ett halvt år efter att jag läste serieromanen lämnar den mig fortfarande ingen ro.

Ni som hängt med känner givetvis till att serien började som ett Hulk-projekt hos Marvel. Ett annat sådant stod för långt mer lustfyllda och roliga serietidningsstunder. Hulk: Grand Design – Monster respektive Hulk: Grand Design – Madness av Jim Rugg gick i två extremt välmatade nummer igenom den (oftast) gröne gigantens publiceringshistoria. Fantastiskt kul!

Mer seriehistoria bjöds det i snygga The Penguin Classics Marvel Collection, förlagets första seriesatsning. Hoppas det blir fler! Rent allmänt går det givetvis helt i ton med den allmänna utvecklingen de senaste åren då flera stora textboksförlag lagt sig till med en serieavdelning. Välkommet!

I år har det gått sex år sedan Darwyn Cooke dog i cancer. Ett fint sätt att minnas denne gigant och hans livsverk var Richard Stark’s Parker: The Martini Edition – Last Call, formgiven av Sean Phillips och med en bonusserie av honom och Ed Brubaker. Snyggast möjliga presentation (stor inbunden bok i kassett) av Cookes sista Parker-serier plus extra allt i form av skisser och hågkomster från kollegor. Givet köp om ni inte redan skaffat den.

En annan av årets återutgivningar fick mig att köpa samma serie för fjärde (plus) gången. Vi snackar givetvis om The Amazing Screw-On Head and Other Curious Objects 20th Anniversary Edition HC. Mike Mignolas knasigaste skapelse som här får sällskap av en tidigare outgiven barbarhistoria i avancerad skissform.

Det var rent allmänt ett bra år för oss Mignolafans med en del nya släpp som Radio Spaceman (med Gregg Hinckle och Dave Stewart på bildsidan) och den fantastiska one-shoten Hellboy and the B.P.R.D.: Time is a River där Márk László ritade s-formade kyrktorn. Vi fick även dokumentären Mike Mignola: Drawing Monsters som trots många märkliga val från filmskaparnas sida blev ett fint porträtt av mästaren och det som format honom. Det bästa hade man dock sparat till sist: Koshchei in Hell återförenade Mignola med Ben Stenbeck i en berättelse som efter första numret (släppt på min namnsdag 30 november) känns mycket lovande.

Svenska serier läser jag skam sägandes inte i någon större utsträckning dessa dagar. Några undantag finns: visst skrattar jag gott åt Johan Wanloos Häftigt drag i DN varje fredag och följer Nina Hemmingson på Instagram med stort intresse och håller tummarna för att Aurora Walderhaug ska släppa något nytt material. Men i år finns faktiskt svensk representation även på albumsidan. Jag pratar om Daniel Ahlgrens av allt att döma avslutande del av SH3: Vår enda utväg är avstängd. Om denna femte volym blir den sista så avrundar Ahlgren i vilket fall sitt imponerande, infallsrika, spränglärda och vältecknade superhjälteepos på ett för samtiden högst passande apokalyptiskt manér.

Serier all ära men årets största läsupplevelser fick jag via böcker utan bilder. Nu när the Punisher vanemässigt malträteras av sitt förlag och Garth Ennis utlovade MAX-projekt ännu ej verkar ha fästs på pränt får man söka sig vidare för sin vigilantefix. Jack Reacher har varit en habil ersättare under ett par år men när man väl kan mönstret (går väldigt fort) blir det rejält tradigt. Repetitionerna är legio även inom en och samma bok. Så från och med i år är min nye Frank Castle-analog James Reece i böckerna skrivna av en före detta prickskytt och Navy SEAL vid namn Jack Carr. Här förekommer så mycket vapenporr, spritproduktplacering och onda män som dör under extremt plågsamma former att jag till och med kan ha överseende med den stor andelen diskussioner kring jakt på ickemänskliga djur. Ser det som ett tillfälle att försöka förstå hur den mer empatistörda majoriteten av mänskligheten (jägare och köttätare) tänker och resonerar. Den delen av projektet går väl ärligt talat sådär.

Störst var givetvis att Cormac McCarthy efter ett uppehåll på tretton år under senare delen av hösten släppte inte en utan två romaner inom loppet av en dryg månad. The Passenger och Stella Maris är precis så briljanta, omvälvande, sinnesutvidgande och språkligt högstämda som man kan vänta sig av författaren som en gång gav oss Blood Meridian, or The Evening Redness in The West. Att läsa böcker där huvudpersonerna lever i skuggan av en far som var med och konstruerade atombomben får flera extra lager rå känslomässighet under rådande omständigheter. Och att McCarthy i vissa avseenden skulle placera sig så nära H. P. Lovecraft med en extremt slipad variant av dennes kosmiska pessimism var inte något jag vågat hoppas på. “The world has created no living thing that it does not intend to destroy.” Böcker att återvända till under många år framöver.

ANTON

Även om serien inte släpptes 2022 så är Something is Killing the Children årets bästa serieupplevelse. Obehaglig, vacker, ledsam och spännande – James Tynion IV:s skräckserie är ett intressant världsbygge som uppmanar till mer utforskande. Werther Dell’Ederas och Miquel Muertos teckningar är precis lagom kantiga och spretiga. Monsterdesignen påminner om både Junji Itō och Del Toro. Favoritdelarna hamnar till slut kring den mystiska, pragmatiska och amoraliska organisation som verkar vara mänsklighetens bästa skydd mot ondskan.”

På ”rörliga serier”-fronten tycker jag att Marvel och Disney har fortsatt att visa framfötterna. Ms Marvel och She-Hulk samt kortisarna Guardians of the Galaxy Holiday Special och Werewolf by Night både roade och gav mersmak, på helt olika nivåer. Så här i efterhand tror jag nog ändå att Moon Knight gav mig mest. En hel teveserie med Oscar Isaac är förstås fusk, min favoritskådis sedan plågsamt förbisedda A Most Violent Year från 2014. Men bortsett från den guatemalansk-kubanske estradören i dubbla roller bjöds vi på intressant design, flodhästgudinnor, egyptisk mysticism, vändningar, effekter och en smärtsamt karismatisk skurk förkroppsligade av evigt unge Ethan Hawke.

Tittar vi på lite större duk svängde det lite mer kvalitetsmässigt. Sam Raimi drog åter på sig spandextightsen, tog i från tårna och landade på rätt sida om flamsgränsen med sin förvånansvärt skräckiga Dr Strange-uppföljare. Taika Waititi tog istället ett rejält kliv rakt in i Capital Cringe med sitt mobbande av Marvels filmuniversum (och alla töntar som lider av ”super hero fatigue” fick ett ultraironiskt lufthål att get-frusta ur). Synd att ingen berättade det för Christian Bale som gjorde sitt bästa för att ta filmen som alla andra inblandade struntade i på fullständigt allvar. 

Black Panther: Wakanda Forever var lika förutsägbart som oemotståndligt sorglig och dessutom ungefär en timme för lång, men bjöd på både mesoamerikansk kultur, årets vackraste cheesecake och späckhuggarkatapulter. Årets höjdpunkt i biosalongen var när Tobey Maguire (påstått rövhål i verkliga livet), Andrew Garfield (kanske Hollywoods mest ödmjuka skådespelare?) och Tom Holland (så nära en mänsklig Care Bear man kan komma) knöt kletiga nätband kring sina respektive erfarenheter som New Yorks vänligaste grannhjälte. Att man kunde rida på Rhino (självklart i Paul Giamattis skepnad) genom de enorma luckorna i handlingen tänker jag ignorera lika mycket som jag ignorerar Jared Letos Morbius-rulle.”

FREDDIE

Jag trodde att jag hade någon ny utgivning av gammal finsmakar-manga à la Yoshiharu Tsuge i topp för i år men hittade ingen volym utgiven 2022, så istället vänder jag mig västerut och en välbekant lista av kreatörer. 

Bland bubblarna hittar vi dynamiska duon Ed Brubaker och Sean Philips Reckless som fortsätter vara bland de mest underhållande hårdkokta serierna man kan läsa. Högen-favoriten Jeff Lemire är också tillbaka och bjuder på en koncentrerad dos skräck i The Passageway, där Andrea Sorrentinos teckningar stjäl showen. Även Sentient, som han gjorde tillsammans med Gabriel Walta, som jag läste i år var riktigt bra. 

Sen har vi Tom King som har många volymer serier under bältet från året som gått, men där första volymen av Human Target var något jag blev extra förtjust i. En oblyg noir-extravaganza med roligt upplägg och som dessutom bjuder på mina DC-favoriter ”Bwahaha”-Justice League, eller Justice League International. Greg Smallwood förgyller denna whodunnit med en teckningsstil som jag inte kan få nog av – var har du varit hela mitt liv?! Nu volymväntar jag ivrigt på seriens upplösning. 

Så Human Target är nog favoriten för 2022 – men det sagt har så jag inte läst storfavoriten Daniel Warren Johnsons nya, Do a Powerbomb, än …

2022 kändes som ett svagt år för seriefilmer med få höga toppar, många filmer som bara var ok och en del rejäla magplask. Jag älskade hur som helst Dr Strange and the Multiverse of Madness på bio, och den höll också för en omtitt på hemmaplan. Strange är en favoritkaraktär och här bjuds man på kul idéer som tar vara på superhjältegenrens idé om parallella världar på ett underhållande sätt. Regissören Sam Raimis mjukis-skräckinslag och karaktäristiska kameraarbete är precis sånt som faller mig på läppen!

På tv-fronten 2022 krossade Star Wars: Andor precis allt annat, men jag vill slå ett slag för den mer regelrätta serietolkningen Paper Girls. Med mer fokus på drama och en grym rollbesättning  blev det en av de mest givande tv-serierna i år, och den har stannat med mig. Och då hade jag ändå skruvat ner mina förväntningar ordentligt på förhand! Det var väldigt tråkigt att höra att det inte blev en säsong två men hoppas att det inte ska avskräcka från att fler ger den en chans.

/Håller helt och hållet med Freddie om att en av årets mest intressanta serier är The Bone Orchard Mythos (Lemire, Sorrentino & Stewart) och att Star Wars: Andor (tack Tony Gilroy) bjöd på årets mest intensiva upplevelser i tv-soffan. Ta hand om er därute och låt oss mot alla odds hoppas på ett Gott Nytt År då vi alla ser till att läsa mer serier!/ AL