När den frysta nederbörden lagt sig som en lock över mitt hem drabbas jag alltid av vanföreställningen att det är trevligt att gå ut och leka i kylan. Den främsta anledningen kan härledas till Bill Wattersons mästerverk Kalle och Hobbe. Genom det fantastiska seriemagasinet Serieparaden hittade jag till den filosoferande sexåringen och hans högst levande tygtiger.

Det var rätt många saker som serien lurade i mig, bland annat att det är gott med marsmallows i varm choklad (eeesch!) och att barnvakter är elaka. Men den största bluffen är att det är roligt att leka i snö. Snö är som ni alla vet förfärligt i de flesta former, men Wattersons teckningar fick det att kännas både mysigt och underhållande. Vilket förstås är ren lögn.

Jag kommer inte ihåg exakt vad det var som talade till mig som sjuåring, men 25 år senare är det Kalles entusiasm och morbida humor blandat med Hobbes lakoniska skepsism som får mungiporna att vända sig uppåt. Till hans namnlösa föräldrars, och grannskapets, ständiga förfäran skyr Kalle inte att skapa scener av massmord, groteska monster och andra skräckinjagande scener.

I serien har även Watterson lagt ner en otroligt mängd detalj i snöbollskastningens ädla konst. Kalle beskriver hur man packar en snöboll perfekt (småsten, isbitar och grus i mitten, förädiskt oskuldsfull pudersnö på utsidan) men får rätt ofta smaka på sin egen medicin. Bästa serien är när Kalle stolt utropar sin snöfästnings oövervinnlighet över en hel söndagsstripp och i näst sista rutan inser att Hobbe sitter bakom honom med ett oskyldigt leende och en snöboll i ena näven.

Som tur är har även Bill tecknat en motvikt mot allt detta hemska snöljug. Några av seriens bästa stunder sker framför öppen brasa med tidigare nämnda varma choklad, en trave jordnötsmörskex (klart njutbara), en handfull serier och sin bästa vän. Den scenen återkapar jag så ofta jag kan. Fast med grädde istället för marsmallows.

//Anton