Det har varit ett riktigt bra år för rörliga serier på vita duken. Förutom några få snedsteg och ett riktigt bottennapp kan årets filmklass vara en av de starkaste på mycket länge.
Det började med Logan, en vacker men grym hyllning till den ensamme hjälten. Hugh Jackmans sista insats med trippelklorna förhöjdes av Dafne Keens tolkning av Laura, som mest liknade en folkilsk bulldog. Samma vecka fick vi även Tom of Finland-biografin, perfekt avvägd samma år som Finland firade 100-års jubileum som fritt land. I slutet av mars kom vackra men relativt oinspirerade Ghost in the Shell som, trots sitt eget bedyrande, snodde det mesta från Mamuro Oshiis 22 år gamla anime.
I början av maj dök Guardians of the Galaxy vol 2 upp på bio och rivstartade en stark filmsommar. Inte riktigt lika tight som sin föregångare, men Kurt Russel i 80-tals-fluffig frisyr fick i alla fall mitt hjärta att slå lite fortare. Efter GoG klev Gal Gadots Wonder Woman in med stadiga steg och visade tillsammans med Patty Jenkins att det går att göra bra DC-filmer, så länge serierna och karaktärerna får den respekt de förtjänar. Marvel han även trycka in den första riktigt bra Spidde-filmen på lite drygt tio år med John Hughes-doftande Spider-Man Homecoming.
Sommaren avslutades med två ostadiga men underhållande filmer i Valerian och Atomic Blonde. Båda helt okej, med bitvis fantastiska scener, men i slutändan lite väl ojämna.
Hösten bjöd på den tredje Thor-filmen, denna gång regisserad av Taika Waititi som på något sätt lyckades överrösta Marvels filmskaparmaskin och ge Ragnarök en stor dos lågmäld independent-humor. Förutom några inte riktigt klockrena tonträffar mot slutet av filmen var detta en av årets roligaste bioupplevelser.
Mindre roligt blev det som för mig är årets tråkigaste stund. Tyvärr visade det sig att kombinationen Joss Whedon och Zack Snyder tyvärr inte gav några större synergieffekter. Trots DCs längdrestriktioner blev Justice League alldeles för lång.
Avslutningsvis hade dock DC en indirekt pärla knuten till sina serier. Erotiskt laddade och bitvis provocerande Professor Marston and the Wonder Women var en riktigt frisk gomrensare inför nästa års serietidningsfilmer. Lite pisk, lite smisk men framför allt en gigantisk skopa kärlek. Inte så mycket Wonder Woman-historia, men många snygga blinkningar till serien i förbifarten. Å tänk, även den filmen regisserades av en kvinna, så det kan bli.